Först blir jag tagen av de tragiska mc-krascherna som inträffar på vägarna. År 2007 blev 382 personer svårt skadade i mc-krascher. Sedan blir jag tagen av den passivitet som råder i samhället kring höghastighetskörningen som inte sker på motorbanor utan mitt ibland oskyddade trafikanter. Under något år har medierna rapporterat om mc-förare kör för fort varje år förbi fartkamerorna på vägarna utan att kunna bli bötfällda. I medierna rapporteras om s.k. race på vägarna där motorcyklar kör i mycket höga hastigheter. En olycka kan inträffa utan att någon skadas. Därför är ordet olycka eller trafikolycka missvisande. Vi ska istället tala om kraschen. Den som drabbar alla andra än en själv där ute i trafiken. För det är just så allt för många av oss tänker. Kraschen är något främmande. Något som inte drabbar mig eller min egen familj. Innan kraschen inträffar går ju allting så bra. Vi kan vara nära något eller någon i trafiken. För många (inte alla) mc-förare prioriteras hastigheten framför säkerheten och respekten mot medtrafikanterna. Valet är gjort. När kraschen inträffat får vi veta facit. Om mc-föraren överlevt vill säga. Inte sällan handlar det då om svåra och avancerade skador med livslånga funktionsnedsättningar och lidande som följd. Under senare år har det gått alltför snabbt att låta den överskridna hastigheten bli en norm. Införandet av EU-mopeder och att vuxengenerationen tillåter ungdomar att köra omkring på gatorna i höga hastigheter utan mognad är ett allvarligt risktagande. Men nu har vi EU-mopeden här och dess krascher likaså. För MC-föraren finns ingen andra chans. När kraschen blir ett faktum blir också konsekvenserna ett faktum. Ingen trafikant (gäller också mc-föraren) har någon tidsvinst att göra genom att öka hastigheten i trafiken. Snarare borde det finnas en tanke att för folkhälsans skull hjälpas åt att minska trafikskadorna. Tillsammans är detta en utmaning. Vår nationella nollvision är en ledstjärna i allt trafiksäkerhetsarbete. Det är bra att veta att den finns. Men det räcker inte. Alla, också du som läser den här artikeln, måste hjälpas åt varje gång vi beger oss ut i trafiken. Vi måste se varandra och respektera varandra. Att polismyndigheter avvecklar sina trafikavdelningar är ett stort svaghetstecken. Jag vill kunna bli stoppad och kontrollerad av en polis vid väggrenen. Jag vill kunna få delta i ett samtal om trafiksäkerhet, mitt fordon och mitt förhållningssätt. Ett samtal om nollvisionen och vår gemensamma trafiksäkerhet måste hållas levande även om polisen drar sig undan från gator och torg.