Ledare: Vi byter drivlina – men energisystemet hänger inte med

Nyligen släppte Motormännen en rapport som visar att ungefär en tredjedel, 34,9 procent, av elbilsägarna köper dem av klimatskäl, vilket är fler än de som anser att elbilen blev det mest ekonomiska alternativet.

Siffrorna fick energiekonomen Claes Hemberg att ta till tangentbordet. Han är förvisso en varm förespråkare av elbilar – men han tycker att köpen görs av fel skäl. Elbilar är bättre än diesel och bensinbilar när det gäller utsläpp – men det är knappast den klimatvinst som många föreställer sig, menar han.

”En elbil spyr ut 11 ton koldioxid bara i tillverkningen. Även om du sedan laddar med fossilfri svensk el kan de totala utsläppen ändå komma upp i 60 procent av bensinbilens”, säger Hemberg och hänvisar till siffror från forskningsorganisationen ICCT.

Det största problemet för elbilar när det gäller utsläpp är den omfattande användningen av metaller och material, särskilt för batteriet.

Metallerna som används i elbilar kräver stora mängder energi att utvinna och förädla. Gruvdrift och transporter är fortfarande till stor del beroende av diesel, medan framställningen av exempelvis stål och andra industrimetaller kräver både fossil energi och elektricitet. Därefter ska materialen bearbetas till komponenter och batterier, ofta i länder där elproduktionen till stor del bygger på kol och andra fossila bränslen. Slutligen transporteras de färdiga produkterna över världen, i huvudsak drivet av fossila bränslen.

”Den som köper en elbil av ekonomiska skäl blir däremot mycket mer nöjd då elbilen sammantaget är billigare än en bensinbil över livslängden”, säger Claes Hemberg.

Han påpekar också att det europeiska elsystemet är sammankopplat. Sverige har ett i det närmaste fossilfritt elsystem, men vatten-, kärn-och vindkraften är begränsad. Vi är också uppkopplade mot det europeiska elsystemet vilket innebär att mer ökad användning nationellt minskar exporten. Och det europeiska elsystemet är ännu långt ifrån fossilfritt. Fossila kol- och gaskraftverk är fortfarande bärande delar i systemet.

Det är en sak att börja ladda elbilar, men en helt annan sak att byta energisystem. Den överlägsna majoriteten av världens primära energi är fortfarande fossil, och det finns en tendens att underskatta tiden det tar och utmaningarna det innebär att försöka ställa om. Särskilt om det ska försöka göras samtidigt som man undviker gula västar.

Men nöden är också uppfinningarnas moder.

Nyligen gjorde Fatih Birol, vd för det internationella energiorganet IEA, en färsk intervju med Al Jazeera (som finns att se på Youtube) om den rådande energikrisen i världen. Han stod fortsatt fast vid sina uttalanden från i våras, att det här är den största energisäkerhetskrisen som världen skådat, men påpekade att den ännu dämpats bland annat av ett enormt överskott innan kriget samt stora släpp från globala strategiska lager. 

Bland annat 400 miljoner fat från hans egen organisation. Lager är dock inte oändliga, och de sinar snabbt, påpekade han. 80 procent av IEA:s släpp är redan konsumerat.

Det är oroväckande uttalanden eftersom den som läst sin energihistoria vet att det inflationsjusterade oljepriset i samband med Jom Kippur-kriget 1973 femdubblades från 27 dollar per fat till strax under 165 dollar per fat vid toppen 1980.

IEA-bossen påpekade också att ingen använder råolja utan att det först måste raffineras till exempelvis bensin, diesel och LPG, vilket är en stor flaskhals. Dieselpriset har redan dubblats – och då har vi inte gått in i den nordiska vintern ännu, noterar han.

”Om vi inte hittar en lösning på problemen i Mellanöstern kan det få allvarliga konsekvenser för den globala ekonomin”, sa han.

Historia är naturligtvis ingen garant för framtiden men det är anmärkningsvärt att en så tung röst inskärper ett så stort allvar.

Samtidigt är krisen också, som Fatih Birol noterar i intervjun, en möjlighet när det gäller omställning.

Under oljerusningarna på 1970-talet gick exempelvis Sverige från ett av världens per capita mest oljeberoende länder till ett av världens per capita mest elkonsumerande länder i samband med att kärnkraften byggdes ut och ersatte oljekraftverk. Den stora mängden el möjliggjorde att industrier kunde elektrifiera sina processer och att hushållen kunde byta sina oljepannor mot värmepumpar samt i många fall till och med direktverkande el. 

Med satsningar på tilläggsisolering och andra lågt hängande besparingsåtgärder blev Sverige ett föredöme globalt när det gäller låga utsläpp i elsystemet. Det är delvis därför vi med stolthet kan ladda våra elbilar med fossilfri el medan Tyskland fortfarande har en stor andel kol- och gaskraft i vägguttaget.

Krisen 1973 blev också en viktig vändpunkt i den svenska fjärrvärmen.

Frankrike gjorde en liknande megasatsning på kärnkraft under den så kallade ”Messmerplanen” 1974.

När priserna rusar tenderar nämligen både politiker och hushåll att agera resolut och den nya energikrisen lär inte bli något undantag. 

Elbilarna kommer säkerligen att bli en del av den ekvationen – men det större problemet ligger i det bakomliggande energisystemet.

Det handlar heller inte bara om energin i sig utan också den omfattande infrastrukturen och de många problem som följer med där.