23948sdkhjf

Ledare #27: Låt mig slippa rustningen

Det pratas mycket om jämställdheten i fordonsbranschen. De flesta är rörande överens om att det är en mansdominerad bransch och att något måste göras. Men ingen tycks våga gå emot strömmen.

Det är nu två år sedan jag började skriva för och om fordonsbranschen. Jag gick in med ett öppet sinne och tror att det har varit till fördel på många verkstäder och andra platser jag besökt. Ingen har någonsin ifrågasatt att en tjej kommer och ska göra reportage om biltvättens reningssystem eller verkstadens fordonslyftar.

Men de dömande personerna finns där bakom kulisserna. I våras skrev jag en artikelserie om just kvinnor i branschen, eftersom det hintats om att kvinnor har det tufft på vissa platser. Och eftersom jag under mina två år på Motormagasinet aldrig träffat en kvinnlig mekaniker eller servicetekniker. Var är dem, eller varför kommer de inte hit? undrade jag.

Så sedan jag påbörjade arbetet med artikelserien har flera kvinnor vittnat om rena trakasserier på både utbildningar och arbetsplatser. Unga tjejer har till och med blivit ifrågasatta innan de ens börjat studera på ett fordonsgymnasium.

I rekryteringsarbetet finns också de som helst inte anställer kvinnor eftersom de ”har småbarn och vabbar”. Jag hörde nyligen talas om en kvinna som tvingades sluta på en verkstad för att män vägrade lämna in bilen där om de inte var säkra på att en man reparerade eller servade den.

Jag har som sagt själv inte råkat ut för något i den här branschen, inga kommentarer eller trakasserier. Och ingen jag träffat har velat få sådana här händelser omskrivna i för stor utsträckning.

Men om ingen berättar om hur det ser ut, hur ska då någon kunna åtgärda problemet? För det är tydligt att det är ett problem. Det är väldigt konservativt att påstå att det bara är kvinnor som har småbarn och behöver vabba. Och det är riktigt tråkigt att behöva tjata sig blå om hur förnedrande det är att bli trakasserad på grund av att man råkats bli född till kvinna.

Många tycker förmodligen att den här texten är ett ytterligare tjat. För att ”vi har hört det där nu” och ”vi är mer jämställda än många andra”. Men det behöver uppenbarligen fortfarande tjatas. För att kvinnor ska kunna bli mekaniker utan att känna sig otrygga eller osäkra på sin arbetsplats. För att kvinnor ska slippa dra på sig en rustning varje gång vi kliver utanför dörren och visa att vi har ”skinn på näsan”.

Branschen skriker efter folk, men på många ställen har man – medvetet eller omedvetet – struntat i halva befolkningen. Det är dags att göra något på riktigt.

Kommentera en artikel
Meddela redaktionen
Utvalda artiklar

Sänd till en kollega

0.078