Foto/grafik: Bilia/Susanne Win

Det är märkligt egentligen. Att vi i en bransch som befinner sig i en av sina mest genomgripande omställningar någonsin – fortfarande släpar efter när det kommer till en så grundläggande fråga som jämställdhet.

Vi ser elektrifiering, digitalisering, nya affärsmodeller och förändrade kundbeteenden forma om hela spelplanen. Men trots att teknik och affär utvecklas i rasande fart, haltar arbetet med att skapa verklig mångfald och inkludering.

När jag började intressera mig för frågan var det inte i första hand ideologiskt. Det var av affärsskäl. Jag såg tydligt hur våra kunder förändrades, hur deras förväntningar växte och hur nästa generation medarbetare började ställa helt andra krav än tidigare. Krav på flexibilitet. På tydliga värderingar. På att få bidra i samhället.

Samtidigt såg jag att kundbasen förändrades. I dag är cirka 30 procent av alla privatägda personbilar i Sverige registrerade på kvinnor, och vi vet att kvinnorna i allt större utsträckning är involverade i beslutet även för många av de bilar som registreras på män, vilket gör det ännu viktigare att branschen speglar den verklighet vi verkar i.

Och så landade vi i siffrorna: Nio procent kvinnor i bilbranschen. Nio. För hur kan vi prata om kompetensförsörjning, innovation och tillväxt, samtidigt som vi utesluter halva befolkningen från att på riktigt vara en del av utvecklingen?

Under några somrar har vi samlats i Båstad, i samband med Nordea Open under damveckan, för ett samtal mellan ledare i branschen och andra initiativtagare med syftet att ta jämställdhetsfrågan från vision till verklighet. Fem insatsområden utkristalliserades: att bredda rekryteringen, bygga en inkluderande kultur, möjliggöra livspusslet, utmana fördomar och – inte minst – att mäta framsteg.

Olika studier pekar på samma tydliga mönster: företag som satsar på jämställdhet presterar bättre. De är mer lönsamma, mer innovativa, mer hållbara och har lättare att attrahera och behålla talanger. Det här är inte antaganden, det är återkommande resultat.

Det finns inget ”men” efter det. Vi kan inte längre säga att ”det inte finns kvinnliga sökande” eller att “branschen ser ut så här”. Det här är vår bransch. Och det är vi som har ansvaret att forma den.

Mycket handlar om hur vi ser på kompetens. Om vi gång på gång söker samma bakgrund, samma erfarenhet – då får vi också samma resultat. Men framtidens utmaningar kräver nya perspektiv.

Visst, det ser lovande ut i toppen och i vår koncernledning är 40 procent kvinnor. Men vi har fortfarande noll procent kvinnliga bolags-vd:ar, och ute i den dagliga verksamheten är kvinnorna för få. När några slutar blir det ofta för ensamt för dem som är kvar. Och då är det lätt att fler lämnar. Ska vi lyckas, måste vi bygga gemenskap och trygghet, inte bara på ledningsnivå, utan i varje arbetsgrupp. Vissa avdelningar är mer utmanande än andra att förändra så som verkstadssidan, eftersom antalet kvinnor som väljer den inriktningen är färre, men låt oss börja där det är möjligt.

Vi är mitt i ett teknikskifte – låt oss samtidigt driva ett kulturskifte. Ett skifte där jämställdhet inte ses som en mjuk fråga vid sidan av affären – utan som en förutsättning för att överhuvudtaget lyckas.

Artikeln är en del av vårt tema om Rakt på sak.