Det låter dramatiskt, men krisen för svensk industri är också mycket allvarlig. Mellan 25 000 och 30 000 av IF Metalls medlemmar är idag arbetslösa och ytterligare 40 000 är varslade om uppsägning. Därför krävs åtgärder och den nya uppgörelse som IF Metall gjort med Teknikarbetsgivarna, Metallgruppen och Industri- och kemigruppen om ett ramavtal för permittering och utbildning måste ses i ljuset av detta. Kritiken har varit massiv, applåderna inte alltför många. Mediarubrikerna handlar mest om "lönesänkning". Men det handlar om så mycket mer, ett försök att få människor att få behålla sina jobb. Avtalet innebär att arbetstiden minskas men man får behålla jobbet. Visst, minskad arbetstid leder till minskad lön, maximalt upp till 20 procent lägre lön. Men det måste ju ändå vara bättre än att bli av med jobbet och gå på a-kassa, som ger lägre ersättning. Den som permitteras ska alltid ha minst 80 procent av utgående månadslön plus ob-ersättning och antingen få utbildning eller vara helt arbetsbefriad under motsvarande tid. Den som jobbar tvåskift och permitteras på kvällsskiftet har som lägst 80 procent av den lön han skulle haft, inklusive ob-tillägg. Avtalet gäller till den 31 mars 2010 förutsätter att det görs en lokal överenskommelse. Naturligtvis kommer lägre lön att påverkar både sjukförsäkring och pension. Men är det ett bättre alternativ att bli av med jobbet. Det slås oerhört hårt mot den enskilde, men också mot samhället. För det kostar att ha hög arbetslöshet. Kritiken mot uppgörelsen kommer främst från andra fackförbund. Det tyder på ett tänkande som präglas av rigiditet. En extraordinär situation kräver extraordinära åtgärder. Allt som kan göras för att färre anställda ska varslas om uppsägning måste vara bättre än att göra ingenting.