Europa driver elektrifieringen av transportsektorn med politiska styrmedel och ekonomiska incitament för att nå klimatmålen. Det är rationellt på kort sikt. Men jag menar att vi just nu fokuserar på fel problem. I stället för att bygga den industriella förmåga som krävs för att konkurrera globalt, lägger vi kraft på att stimulera efterfrågan. Det är ett bekvämt fokus men ett farligt sådant.
AnnonsJag ser en tydlig risk att vi i Europa bygger en marknad som andra får tjäna pengar på.
Elektrifieringen är inte ett drivlinebyte. Det är ett industriellt systemskifte. Batterikemi, cellproduktion, kraftelektronik, mjukvara och systemarkitektur är inte sidofrågor utan det är där värdet skapas. Det är där framtidens jobb, marginaler och konkurrenskraft avgörs. Ändå behandlas de ofta som tekniska detaljer i en större klimatberättelse, i stället för som kärnan i Europas industriella framtid.
Jag ser en tydlig risk att vi i Europa bygger en marknad som andra får tjäna pengar på. När vi subventionerar efterfrågan på elbilar som i stor utsträckning innehåller teknik, batterier och komponenter utvecklade utanför Europa, då finansierar vi i praktiken uppskalningen av andra länders industriella kapacitet. Det är inte en bieffekt. Det är en konsekvens av hur politiken är utformad.
AnnonsKina har inte blivit ledande inom elektrifiering av en slump. De har inte primärt subventionerat konsumtion utan de har byggt ett kompetenssystem. De har investerat i utbildning, i batteriteknik, i produktion, i leverantörskedjor och i förmågan att snabbt gå från innovation till industriell skala. Subventionerna har varit ett verktyg. Kompetensen har varit strategin.
I Europa gör vi ofta tvärtom. Vi stimulerar efterfrågan och hoppas att industrin ska hinna ikapp. Jag anser att det är att börja i fel ände.
Efterfrågan kan stimuleras med politiska beslut och ekonomiska incitament. Industriell kompetens måste däremot byggas över tid, genom långsiktiga investeringar i människor, produktionskapacitet och systemförmåga. Det handlar om utbildningssatsningar nära industrins behov, starkare bryggor mellan forskning och industrialisering, rörlighet av nyckelkompetenser mellan bolag och sektorer samt om att göra produktionsnära roller och industrialisering till strategiska karriärvägar. Utan detta riskerar Europa att förbli starkt i innovation men svagt i värdeskapande i skala.
AnnonsSom kompetenspartner till branschen blir det tydligt att frågan inte längre är om vi ska ställa om, utan om vi har människor och organisationer som faktiskt kan genomföra den.
I mitt arbete med bolag inom fordonsindustrin ser jag detta varje dag. Efterfrågan finns. Investeringarna finns. Ambitionen finns. Men det som saknas är ofta rätt kompetens på rätt plats i rätt tid. Och det är just där omställningen avgörs i praktiken. Som kompetenspartner till branschen blir det tydligt att frågan inte längre är om vi ska ställa om, utan om vi har människor och organisationer som faktiskt kan genomföra den.
AnnonsJag anser att debatten om elektrifieringen behöver ta ett steg till. Vi måste sluta mäta framgång enbart i andelen elbilar och börja prata om vem som bygger dem, vem som utvecklar tekniken och vem som äger kompetensen.
För mig är detta den verkliga kärnfrågan. Vi kan nå våra klimatmål, vi kan elektrifiera bilparken och vi kan visa upp imponerande försäljningssiffror och ändå förlora den industriella kampen. Det är inte ett hypotetiskt scenario. Det är en fullt möjlig utveckling om vi inte ändrar fokus.
Jag anser att debatten om elektrifieringen behöver ta ett steg till. Vi måste sluta mäta framgång enbart i andelen elbilar och börja prata om vem som bygger dem, vem som utvecklar tekniken och vem som äger kompetensen. Det är först då vi kan säga att vi inte bara har ställt om utan också säkrat vår plats i framtidens industri.
REBECKA FIHN
vd, Autorekrytering




